Idag har jag gått 2 hundpromenader varav en med en promenadlimpa! :D
From idag kör vi 3 timmar om dan istället för 2, fortfarande 3 dar i veckan.
Trivs fortfarande lika bra. :)
Imorrn äre dax för möte med arbetspsykologen, får se vad det blir sagt där...
Ciao!

Sitter på jobbet med en stycke hund vid min sida.
Ville bara meddela här efter mitt inlägg igår att samtalet gick så bra som det bara kunde gå imorse!
Han sa typ "hej, hur är det" och då malde jag bara på med allt som jag ville ha sagt, rakt på sak o allt!
Fan va skönt det kändes.
O det var ju inte svårare än så för nu skulle han direkt skicka remiss till denna smärtklinik i Nyköping.
Yeaah :)

Det finns många saker här i världen som folk gör mot varann som är DÅLIGT.

Men det som gör MIG riktigt jävla förbannad, det värsta som finns i min värld alltså,

är när nån annan inte tar en på allvar! Absolut VÄRSTA som finns tycker jag!

Så hör o häpna nu är jag arg igen och varför det, jo jag var hos min sjukgymnast idag första gången för i år.

Har hittills haft 17 behandlingar med akupunktur så nu hade jag värmedyna och fick massage.

Och min kropp känns bättre och inte lika spänd tycker hon, och det känner jag själv!

Men när jag pratade om det hela med jobb och i vilken utsträckning jag kommer kunna osv,

ja då säger hon att "jag är helt övertygad om att du kan jobba heltid, att du kommer att bli bra,

att du inte har fibromyalgi". Ja för att sen fortsätta med.......

"Du har haft mycket här i livet som gjort dig spänd och hänt grejer och att få sitt första barn är ju en omställning, det har tagit mycket mentalt så bara det  blir bättre blir din värk bättre, den är ju redan på bra bättringsväg!".

JAAAA för det första:

Mitt första barn är inte ens 4 år, men jag har haft värk i bra många mer år än det?

För den andra:

Sitter DU och säger till MIG att jag har haft ett liv där det hänt mycket saker som omtumlat? Ursäkta?

För det tredje:

Jag är så JÄVLA TRÖTT på att folk säger åt mig HUR JAG MÅR.

För att det dom säger är att det är mentalt. Spänd inombords spänds utombords.

"Du är orolig och då drar du upp axlarna och då spänner man hela ryggen och blir stel/får värk". What the fuck!?

Nej istället för att lyssna på mig så har dom bara promt bestämt sig för att det sitter mentalt.

Har jag nångång rytigt ifrån så har dom frågat om jag vill återuppta kontakten med psykologen.

Ja för hon får ju betalt för att lyssna! MEN ATT INGEN ANNAN GÖR DET! GRRRR.

Och det bästa av allt är ju att psykologen har ju sagt till mig att,
"jag förstår att du blivit frustrerad och arg, efter allt som hänt och hur du blivit behandlad".

För seriöst det här är ju löjligt.

Nu är det ju inte så att jag bara önskar att en läkare kommer och säger i klartext att "du har fibromyalgi",

för visst fan skulle jag ge så jävla mycket för att bara bli bra, kunna leva normalt,

att faktiskt återgå till jobbet och jobba heltid, men nej... Det går ju inte?

Nått fel är det ju? Jag har gjort allt dom bett mig om och mycket mer!

Gått på behandlingar. Skaffat gymkort och tagit tag i träning.

Slutat med socker. Äter vitamintillskott för att pigga på och inte missa viktiga ämnen!

Jag går och hoppas på ett mirakel i att jag helt plötsligt mår jättebra och är jättepigg!

Men det händer liksom inte...

Standardsvaret är alltid på frågan "hur mår du?" - "jo det är bra".

Men det är inte alltid det. Det är olika från dag till dag, alltid något...

Nej så jag är arg idag när någon kan sitta och säga till mig hur jag mår och hur jag haft det i mitt liv.

Hade förra vintern/våren inte vart så jobbig och påfrestande med alla olika läkare,

så hade jag aldrig ens hamnat i sitsen att bli deprimerad och till och med börja med anti-deppressiva.

För det var likadant där, ingen tog mig på allvar,

alla provsvar såg bra ut och man fick alvedon utskrivet. Suuuuck.

Det som hänt idag då iaf är att jag hann inte längre än till bilen efter sjukgymnasten,

så ringde jag upp vårdcentralen som i sin tur fick ringa upp till mig,

så bad jag om att få prata med min läkare jag har haft kontakt med.
SÅ boka telefontid, så han kommer att ringa upp mig imorgonbitti!
Det jag ska säga är i stort sett ALLT jag skrivit här, men det kommer ju antagligen inte hända.

Utan i korta drag bara säga att jag inte ser någon förändring,

och att jag vill komma vidare i min utredning och få en riktig diagnos,

om inte annat så får dom prata sins emellan med min psykolog jag har haft kontakt med då.

Men så att det kommer vidare någonstans! Har gått över ett år sen jag startade detta "krig"!

Dom har pratat att nästa skulle bli en smärtklinik i nyköping...

Det dom gör där är väl detsamma som här mer eller mindre,

men det tycker jag låter jävligt bra. Då spelar det nästan ingen roll vad dom säger och kommer fram till.

Då får dom en bild av mig som inte dessa jävlar har bestämt sig för att ha.

"Mentalt".

Utan lyssnar på mig och gör det dom ska. Så får man väl se?

Ingen skulle väl bli gladare än jag själv om jag fick domen att det faktiskt är något som kommer att försvinna!

Mhm... Nu fick jag ur mig detta.

Har ju viljat veta länge vad man lider utav.

Och nu har man liksom glömt bort att tänka då nästa fråga redan kommit påtal,

vad man kan arbeta med och prova på och hur länge osv.

Trivs jättebra på hunddagiset jag är på nu. Men jag har ju haft en plan B också, förskolelärare.

Men jag vill ju inte sitta och plugga 3-4 år för att kanske kunna jobba några timmar någon dag i veckan?

Så då har man ju fallit tillbaka på detta, hur mår jag egentligen,

och VAD äääär det man lider av?

Borde fått svaret för så länge sen, så länge sen. -.-

Sätter punkt nu. Känns som man bara upprepar sig själv nu. Bah.

Får se hur telefonsamtalet går imorrn!

Ciao.

Jag är väl medveten om hur jag tänkte förra veckan inför jobb och sånt.

Såg fram emot hunddagiset, men att i långa loppet vill jag hitta någonting som leder till en framtid.

Tänkte att detta aldrig kommer leda någon vart.

MEN..............

Jag verkligen önskar och hoppas innerligt på att det SKULLE kunna leda till en framtid!

För jag har hittat mitt drömjobb!

Var ju inte så att jag gled omkring på rosa moln på jobbet. Nej.

Men bara känslan när man gick därifrån och skulle hem, "hit vill jag tillbaka",

och helst varje dag! Och mer än bara 2 timmar om dagen!

Började med att jag fick hälsa och bekanta mig med Theo, en papillon. :p

Sen skulle jag ut på promenad med honom, vart en sväng på lite över 40 minuter. :)

Tillbaka igen så var inte tanken att jag skulle ut med någon annan hund,

så då fick jag sätta mig hos en hund och vara lite sällskap och "mysa", vart med Lennox, en manchester terrier. :)

Så var dagen slut!

Kändes väl lite halvluffigt att sitta i båset och bara sitta. Även om det var mysigt haha.

Men kanske kändes så mest för de va första dagen, och man satt ju där ensam med bara hunden.

Nej jag kan verkligen se mig själv jobba där i typ hundra år till!

Vem vet om jag kanske säger annorlunda om det spöregnar eller är stekhet sol ute.

Fast nu i detta vinterland med minusgrader så tyckte jag det var jättehärligt att komma ut.

Och jag kan komma dit på halvtid och bara beta av hund efter hund och bara gå på promenader.

Jag skulle verkligen vilja jobba där!!

Vet bara inte hur jag ska kunna lyckas med det?!

För jag tror ju att chansen för jobb där är minimal, som jag nämde sist.

Fan utav 12 pers är det bara 3 som är där på heltid, tyckte jag att dom berätta på studiebesöket.

Kändes ju kört redan från början,

men nu efter min första dag skulle jag hellre vilja jobba på där och helt enkelt hoppas på en chans!

Skitbra förstås, att min första dag var så lyckad!

Men blir ju något kluvet eftersom nu vill jag aldrig sluta, även om jag befarar att det blir så någongång.

:( :) :( :) hmhmhm.............

Idag har jag tagit ett stort steg fram.

På ett sätt jag kanske inte hade tänkt mig haha, men ändå ett steg i rätt riktning!

En vetrinär skulle komma ut idag till mamma för att kastrera dom stackars små getterna.

Och efter att ha pratat med min handläggare på AF om vad jag kan tänka mig jobba med osv,

som jag då sagt vore intressant med djur, så sa vi att jag kunde höra med vetrinären!

Ett bra tillfälle när hon ändå skulle komma hem till Laxviken. :P

Men efter att ha hållt i en stackars get som skrek och sparka, och man såg bedövningssprutan,

så vart jag kallsvettig och svimfärdig............... HAHA.

Jag trodde jag kommit över min nålskräck,

men när jag visste att den djävulskt stora TÅNGEN skulle komma efteråt så vart jag helt försörd!

Det är väl att ta i. ;P men jag sa att jag inte kunde vara kvar iaf dom fick klara sig själva att hålla i.

Mamma och vetrinären alltså.

Nej så med det första intrycket tyckte jag inte det var så lämpligt att fråga om jobb efteråt. HAHA.

Jävligt pinsamt faktiskt.

Gick in till huset iaf, och efter bara några minuter tänkte jag att "nej, då ringer jag nästa ställe istället!"

Sagt och gjort ringde jag till ett hunddagis som finns i stan.

Och dom verkar ha haft många tidigare som arbetstränat,

så hon sa bara att jag får prata med min handläggare som får kontakta dom, så ordnas det en trätt. =)

Så även om det med vetrinären gick helt åt helvete haha,

så fick jag göra annat utav det hela så nu kan det vara på gång med hunddagis som första arbetsplats.

Handläggaren skulle maila hon som har hand om hunddagiset på en gång,

så jag väntar mig ju någon typ av info redan nästa vecka!?

Spännande!! :D

Nu ska jag ta helg med min kropp som har träningsvärk (bra visserligen) men med en döende nacke (jävligt ont!!).

Trevlig helg!

Nämnde jag förra veckan att mitt möte med af vart framskjutet?
Till nästa tisdag. Skulle ha vart nu i tisdags.
Nu ringde hon igen och "var tvungen" att flytta fram igen.
12 november!! ;(
Så fråga hon mig om jag var redo rent medicinskt. Inte fan vet jag!?
Jag känner att bara vetskapen om att knäna inte såg "helt normala ut", så känns det som att man kan veta vad det var som starta allt!
Knäna har jag alltid klagat på längst.
Och de gör ont vid ansträngning. Konstigt att de kändes värre av cykling och spring i trappor!?
Men hon frågade om det var ett hinder för framtiden, att trots man anpassar jobbet efter mig, om det fortfarande är ett hinder.
Iiiiiinte vet jag. :(
Så var det med det! Hejpa!

Hänt litegrann nu sen sist, på de två senaste dagarna faktiskt.

Idag hade jag tid hos sjukgymnasten som varje vecka ger mig akupunktur.

Har arbetat mycket med min rygg, svank, skuldror och nacke.

Men idag frågade hon mig var det var värst, varpå jag svarade knänen.

Och när man tänker på det så har dom alltid vart dom jag haft mest ont i, längst!

Hon frågade om någon nånsin undersökt mina knän eller röntgat dom, nej det har ingen gjort.

Så när jag klär av mig byxorna så tar det ju inte många sekunder förens hon ser,

"ja dina knän pekar ju inåt, dom ska peka rakt fram".

Hon titta efter och konstatera att det inte finns mycket vatten i knäskålarna.

(?!?!) Hon efter det här har kontaktat någon ytterliggare sjukgymnast som hade en annan inriktning,

på vad är jag inte säker, hon sa bland annat att dom arbetar mycket med sportskador...

Känns nu som att jag inte är så dum i  huvet trots allt!

Då dom sagt att tack vare jag mår dåligt, spänner jag mig, så får jag ont, så mår jag sämre för det.

Ond cirkel.

Men när jag funderar på det så har väl aldrig min rygg vart något bekymmer tidigare när jag sökt hjälp.

Så visst. Det kanske är precis som dom säger.

Då jag verkligen har förhöjd muskelansträngning, och med det hjälper verkligen akupunkturen!

Men om mina knän är, ja lite fucked up eller något, så är det inte så konstigt att det gör ont,

och med det ont i rygg med då det hänger ihop.

Inte länge sen jag gick och köpte skoinlägg för att hon tipsa om det, att en sån enkel sak kan hjälpa!

Vi får väl se vart det tar sig efter det här!

...

Och för det andra, igår, ringde handläggarn från F-kassan.

Nästa vecka ska jag ÄNTLIGEN ha möte med henne och Arbetsförmedlingen.

Min första tanke är att jag inte är redo alls.

Precis kommit in i en rutin med träning i veckorna, och dessutom Bamse-vakt några timmar mitt på dagen.

Men det är ju det här jag bara gått och väntat på.

Så snart händer det, på riktigt.

Shoot!