Idag har jag gått 2 hundpromenader varav en med en promenadlimpa! :D
From idag kör vi 3 timmar om dan istället för 2, fortfarande 3 dar i veckan.
Trivs fortfarande lika bra. :)
Imorrn äre dax för möte med arbetspsykologen, får se vad det blir sagt där...
Ciao!

Sitter på jobbet med en stycke hund vid min sida.
Ville bara meddela här efter mitt inlägg igår att samtalet gick så bra som det bara kunde gå imorse!
Han sa typ "hej, hur är det" och då malde jag bara på med allt som jag ville ha sagt, rakt på sak o allt!
Fan va skönt det kändes.
O det var ju inte svårare än så för nu skulle han direkt skicka remiss till denna smärtklinik i Nyköping.
Yeaah :)

Det finns många saker här i världen som folk gör mot varann som är DÅLIGT.

Men det som gör MIG riktigt jävla förbannad, det värsta som finns i min värld alltså,

är när nån annan inte tar en på allvar! Absolut VÄRSTA som finns tycker jag!

Så hör o häpna nu är jag arg igen och varför det, jo jag var hos min sjukgymnast idag första gången för i år.

Har hittills haft 17 behandlingar med akupunktur så nu hade jag värmedyna och fick massage.

Och min kropp känns bättre och inte lika spänd tycker hon, och det känner jag själv!

Men när jag pratade om det hela med jobb och i vilken utsträckning jag kommer kunna osv,

ja då säger hon att "jag är helt övertygad om att du kan jobba heltid, att du kommer att bli bra,

att du inte har fibromyalgi". Ja för att sen fortsätta med.......

"Du har haft mycket här i livet som gjort dig spänd och hänt grejer och att få sitt första barn är ju en omställning, det har tagit mycket mentalt så bara det  blir bättre blir din värk bättre, den är ju redan på bra bättringsväg!".

JAAAA för det första:

Mitt första barn är inte ens 4 år, men jag har haft värk i bra många mer år än det?

För den andra:

Sitter DU och säger till MIG att jag har haft ett liv där det hänt mycket saker som omtumlat? Ursäkta?

För det tredje:

Jag är så JÄVLA TRÖTT på att folk säger åt mig HUR JAG MÅR.

För att det dom säger är att det är mentalt. Spänd inombords spänds utombords.

"Du är orolig och då drar du upp axlarna och då spänner man hela ryggen och blir stel/får värk". What the fuck!?

Nej istället för att lyssna på mig så har dom bara promt bestämt sig för att det sitter mentalt.

Har jag nångång rytigt ifrån så har dom frågat om jag vill återuppta kontakten med psykologen.

Ja för hon får ju betalt för att lyssna! MEN ATT INGEN ANNAN GÖR DET! GRRRR.

Och det bästa av allt är ju att psykologen har ju sagt till mig att,
"jag förstår att du blivit frustrerad och arg, efter allt som hänt och hur du blivit behandlad".

För seriöst det här är ju löjligt.

Nu är det ju inte så att jag bara önskar att en läkare kommer och säger i klartext att "du har fibromyalgi",

för visst fan skulle jag ge så jävla mycket för att bara bli bra, kunna leva normalt,

att faktiskt återgå till jobbet och jobba heltid, men nej... Det går ju inte?

Nått fel är det ju? Jag har gjort allt dom bett mig om och mycket mer!

Gått på behandlingar. Skaffat gymkort och tagit tag i träning.

Slutat med socker. Äter vitamintillskott för att pigga på och inte missa viktiga ämnen!

Jag går och hoppas på ett mirakel i att jag helt plötsligt mår jättebra och är jättepigg!

Men det händer liksom inte...

Standardsvaret är alltid på frågan "hur mår du?" - "jo det är bra".

Men det är inte alltid det. Det är olika från dag till dag, alltid något...

Nej så jag är arg idag när någon kan sitta och säga till mig hur jag mår och hur jag haft det i mitt liv.

Hade förra vintern/våren inte vart så jobbig och påfrestande med alla olika läkare,

så hade jag aldrig ens hamnat i sitsen att bli deprimerad och till och med börja med anti-deppressiva.

För det var likadant där, ingen tog mig på allvar,

alla provsvar såg bra ut och man fick alvedon utskrivet. Suuuuck.

Det som hänt idag då iaf är att jag hann inte längre än till bilen efter sjukgymnasten,

så ringde jag upp vårdcentralen som i sin tur fick ringa upp till mig,

så bad jag om att få prata med min läkare jag har haft kontakt med.
SÅ boka telefontid, så han kommer att ringa upp mig imorgonbitti!
Det jag ska säga är i stort sett ALLT jag skrivit här, men det kommer ju antagligen inte hända.

Utan i korta drag bara säga att jag inte ser någon förändring,

och att jag vill komma vidare i min utredning och få en riktig diagnos,

om inte annat så får dom prata sins emellan med min psykolog jag har haft kontakt med då.

Men så att det kommer vidare någonstans! Har gått över ett år sen jag startade detta "krig"!

Dom har pratat att nästa skulle bli en smärtklinik i nyköping...

Det dom gör där är väl detsamma som här mer eller mindre,

men det tycker jag låter jävligt bra. Då spelar det nästan ingen roll vad dom säger och kommer fram till.

Då får dom en bild av mig som inte dessa jävlar har bestämt sig för att ha.

"Mentalt".

Utan lyssnar på mig och gör det dom ska. Så får man väl se?

Ingen skulle väl bli gladare än jag själv om jag fick domen att det faktiskt är något som kommer att försvinna!

Mhm... Nu fick jag ur mig detta.

Har ju viljat veta länge vad man lider utav.

Och nu har man liksom glömt bort att tänka då nästa fråga redan kommit påtal,

vad man kan arbeta med och prova på och hur länge osv.

Trivs jättebra på hunddagiset jag är på nu. Men jag har ju haft en plan B också, förskolelärare.

Men jag vill ju inte sitta och plugga 3-4 år för att kanske kunna jobba några timmar någon dag i veckan?

Så då har man ju fallit tillbaka på detta, hur mår jag egentligen,

och VAD äääär det man lider av?

Borde fått svaret för så länge sen, så länge sen. -.-

Sätter punkt nu. Känns som man bara upprepar sig själv nu. Bah.

Får se hur telefonsamtalet går imorrn!

Ciao.

Lustigt att Magnus jobbar kväll. Blir så ensamt om kvällarna.
Men är en helt annan sak om dagen, då han är hemma o man faktiskt kan äta frukost och lunch tsm. <3
Och att barnen är hemma förstås. Känns bra ändå för annars brukar dom ju tillbringa mer vaken tid på dagis än hemma, känns ju sådär. ;/
Men detta sitter jag väl o säger nu, skulle det fortsätta och pågå i flera veckor kryper nog alla på väggarna av uttråkhet eller nått. :p
Barna tycker ju om dagis, alla vänner och alla intryck av allt dom hittar på.
Men idag var dom jätteledsna när pappsen skulle åka till jobbet.
Är dom ju inte alls vana med att han åker iväg mitt på dan så man inte ser han igen förns imorgon!
Är det bara mama-time på kvällen, när det brukar ha vart på mornarna. :)
Nää, får vi alla välja så jobbar han 7-16.
För jag har ju mina rutiner med gym o stall på dagarna, o även jobb. :)
Så min vardag hittills har inte vart som vanligt nu!
Längtar till gymmet så man känner att man gör nånting,
Förra veckan hade jag träningsvärk HELA veckan. ;)
Jaja, snart är nog gubben hemma. <3

Nu tillägnar jag detta inlägg till min älskade Gloria. <3

Hon längtar till dagis sa hon ikväll när hon gick och la sig,

men som jag hann nämna i inlägget före med alla bilder så är dom hemma med Magnus hela veckan!

Det tror jag hon inte är så glad över. :P

Hon älskar att leka med sina vänner där. Och fröknarna säger att hon har rejäla röstresurser!

Men det vi om haha. Hon är den som knappast behöver en mikrofon om det är konsert. ;)

Hon sjunger så ofta som hon bara kan, vid matbordet, i bilen,

hon ställer sig i mitten av vardagsrummet och har konsert för oss!

Och det minns jag att jag också gjorde när jag var liten, så det brås hon på mig. :D

Sassa säger att Gloria är väldigt lik mig på sättet, hur hon nu menar med det haha!

Men hon är en riktig tokfia. Hmmm. ;)

Och förutom att hålla bebis/nallen i famnen och mata och läsa för och bädda om den hehe,

så tycker hon ju verkligen om film!

Det brås hon på morbror Daniel? Å kommer bli filmkritiker när hon blir stor? Haha.

För hon kan beta av film efter film, men nu försöker vi att det inte blir så mycket.

Hon kan helt klart få titta på tv för att bara slappa lite,

annars blir det tvärtom att man går på högvarv istället, så en stund mitt på dan,

eller typ efter dagis när dom kommit hem för då brukar hon vara riktigt trött.

Inte kul att bråka med den bruttan för hon har den riktigt jävliga 3års-trotsen nu!

Men när dom goda stunderna infinner sig så är hon verkligen SÅ GO!

Pussgurka och omtänksam och vill hjälpa Elis och hon vill bära på honom haha. :)

Denna bild vart tagen hos Micke och Helena, som har kaniner hemmma.

Där brås hon också på mig, älskar djur, eller så brås hon på *morfar* och älskar Pöksysar? :D

Känns som ett minne blott all den första tiden med min första bebis,

de jobbigaste 15 dagarna i början på hennes liv och all omtumling i ens eget liv.

Som sagt! Man minns det men kommer knappt ihåg det ändå, går så otroligt fort tiden. :)

<3